Intervju med N.N.

Beskriv din fascination för drömmar.

Drömmandet är en parallell och självständig skaparverksamhet, som då det tålmodigt uppmärksammas visar sig kunna dela med sig av sina yrkeshemligheter.

Vad gör surrealistgruppen?

Leker, teoretiserar, mytologiserar och promenerar, ibland systematiskt och oftast på veckovis basis, ger emellanåt ut publikationer, sätter inte lika ofta upp multimediaföreställnigar (men det händer), nätverkar internationellt med andra surrealistgrupper, och odlar kontinuerligt diskussioner och forskningsprojekt över längre tidsperioder.

Har samtidskonsten något väsentligt att säga människor eller är den bara en intern angelägenhet?

Samtidskonsten verkar i hög grad fungera som en social angelägenhet, där de egentliga verken i regel reduceras till symboler för debatt- och nyhetsvärden. Att lära sig packa in aktuella idéer som konst och packa upp dem som filosofi, åsikter, moral är uppenbarligen engagerande för många, och inget fel med det. Själv föredrar jag att konst inte säger så mycket, utan visar det osägbara istället. T ex hur fantasin fungerar, vad medvetandet är, hur perceptionen misstar sig, det synligas gåtfullhet eller humor och känslans sanningar.

Existerar ful konst? Om ja, hur ser den ut? Om nej, varför inte?

Ja, men bara utifrån sociala överenskommelser. Begreppsliga motsatspar existerar inte i den materiella verkligheten.

Vem var störst? Max Ernst eller Picasso? Motivera.

Max var större än Pablo, eftersom Pablo betyder "den lille". Svarade jag rätt?

Vad hände med bildkonsten egentligen?

Jag vet inte hur du menar, men kan ge dig några hållpunkter: Ca 15 000 f Kr nådde den sin höjdpunkt (grottorna i Lascaux), ca 400  f Kr varnar Platon för illusionismens fördummande effekter, från 1900-talets början övertar reproduktionsteknologin en stor del av dess funktioner och på 1960-talet införs psykofarmakan som en märkbart originalitetsdämpande faktor.

Har konsten potential att vara något den hittills inte varit? Vad skulle det kunna vara?

I social mening: Fri, decentraliserad, glömsk, icke-oidipal och brokig. I metafysisk mening: Blixtflimmer från framtiden.

Ska drömmar tydas eller bara nedtecknas?

Tillfället gör tjuven.

Det sägs att du ägnat tre år åt att teckna en serie av albumlängd. Kan du beskriva den? När får vi se den i tryck?

Serien heter "En reserverad plats" och handlar om Clark Kents vedermödor med att få tillbaka sitt tappade minne eller förstånd. Den bygger på en serie sammanhängande drömmar med gnostisk tematik och utspelas delvis i Ankeborg. Serierutorna är framställda ungefär som alkemiska emblem, där olika tolkningsnivåer som bäst sammanfaller i en slags surrealistisk enkelhet. För att alienera mig inför mina idéer under arbetet försökte jag frångå min stil genom att ha den italienske serietecknaren Augusto Pedrazza som stilistisk förebild. Pedrazzas pseudo-mänskliga apor, sömngående agenter och opersonliga djungelskurkar ger mig ofta intrycket av att röra sig med stor anatomisk frihet i en parallell dimension som ter sig helt frigjord från det narrativa sammanhanget, därför var hans stil idealisk för mina egna ambitioner: att skildra en figur som samtidigt befinner sig på olika platser och i minnet, i fantasin, i aningarna. Serien kommer att tryckas under sommaren i Diabolik nr 3, en serietidning som sedan 1999 sporadiskt ges ut av mig och John Andersson.

Har du några framtidsplaner som du vill avslöja?

Nej, jag väntar på blixtflimret.