27 April 2010





Christofer Dahlby från Mjölby är en egensinnig, jag skulle vilja säga irrsinnig konstnär. Definitivt en särling i det svenska bildkonstlandskapet; ett landskap där konformismens tecknare – ängsligt sneglande på samtida ideal och inbillad orginalitet – står som uppradade tallar i bokskogen. Dahlby är i den bemärkelsen en udda ek, en sprittande böna, sin egen fröpåse och jord – en trädgård för alla och ingen.

Likt ett hypersensibelt introvert fritidsbarn som ängsligt krupit upp och satt sig vid ett bord i en trygg vrå av rummet – skyddad från de andra barnens vilda lekar – sitter Christofer och leker ut en oroande fantasivärld, som ingen annan egentligen har tillträde till.

Ta Häxdoktorn till exempel: en lustig farbror med stora cartoonaktiga ögon, det gröna korsets goda samarit. Ur hans väldiga gap rullar en långa tunga ut, i form av en asfalterad bilväg, och slutar i en nedåtgående spiral – skyltad som en cirkulationsplats (ser ni den osynliga hunden?).
Det roterande temat går igen i många av Dahlbys bilder, karuseller som frammanar ett visst mått av yrsel och desorientering.
— Dahlby, pojken från Mjölby. Likt en Darger, det oskuldsfulla barnet med svart mjöl i påsen.



I samma bild syns ett antal (udda) fåglar, märkliga fjädermonster av sällan skådat slag; ornitologiska missfoster: svartskuggiga nattripor, boschhönor, skracklor, blodnäbbade drakörnar och en och annan maniskt munter gök. Alla okända arter.

Om jag skulle ge mig på det synnerligen tvivelaktiga företaget att artbestämma Dahlby, så skulle jag nog placera honom någonstans i ytterområdena av det fält inom konsthistorien som man brukar benämna art brut. Dahlby, Dubuffet. Det finns ett släktskap där, mer än bara namnens ljudlikhet.

Detta är min bild av Christofer Dahlby, en bild baserad på en relativ kort bekantskap med honom och hans fantasivärld – de eviga regnbilderna – som ni nu också får chansen att beskåda

Låt nu regnet falla på er. Det är vår.

Friskväderstorget 24/4, 2010,
Matti Steiger Lundmark


(Här nedanför kan ni läsa Christofers egen presentation).

* * *

Vilt chansande, lugnt irrande,
runt hatten dansande,

i väggen stirrande


Sån är jag. Delvis. Radio-romantik, barndom och ängslan och dess fröjder. Att sjunka ner i ljusblått, ja. Eller gräva ett kalkbrott i bakhuvudet, jo. Där kan jag odla mina kräftor medan jag sitter vinkandes på stranden med katten i knät.

Tar vi fram luppen finner vi att jag inte längre är mörkrädd.
Ej heller barn men ändå…

Okej, tack det räcker, nu känner jag mig omringad.

Christofer Dahlby

No comments: